Kaliumpermanganaat
|
Algemeen | |
|---|---|
| Naam | Kaliumpermanganaat |
| Chemiese formule | KMnO4 |
| Molêre massa | |
| CAS-nommer | 7722-64-7[1] |
| Voorkoms | swartpers vastestof |
| Reuk | geen[1] |
| Fasegedrag | |
| Selkonstantes | a-910,5; b=572,9; c=742,5pm |
| Ruimtegroep | Pnma[2] |
| Nommer | 62 |
| Strukturbericht | H0₂ |
| Smeltpunt | ontbind >240 °C[1] |
| Kookpunt | |
| Digtheid | 2,710 [g/cm3][1] |
| Oplosbaarheid | Oplosbaar 65,1 [g/L] [1] |
|
Suur-basis eienskappe | |
| pKa | |
|
Veiligheid | |
| Flitspunt | nie-brandbaar |
| LD50 | 1 090 [mg/kg] (rot; oraal)[1] |
|
Tensy anders vermeld is alle data vir standaardtemperatuur en -druk toestande. | |
| Portaal | |
Kaliumpermanganaat is 'n sout van kalium en permangaansuur wat mangaan in sy hoogste +7 oksidasietoestand bevat. Die chemiese formule is KMnO4.
Die stof is oplosbaar in water en gee dieppers oplossings. Dit is 'n baie sterk oksideermiddel.
Kristalstruktuur
[wysig | wysig bron]Kaliumpermanganaat kristalliseer in die ortorombiese barietstruktuur.[3] Dit is die H02-struktuur van die strukturbericht-klassifikasie.
Chemiese eienskappe
[wysig | wysig bron]Kaliumpermanganaat is 'n sterk oksideermiddel. Dit oksideer sulfiet en swaweldioksied na sulfaat, waterstofsulfied na swael, yster(II)soute na yster(III), oksaalsuur na koolstofdioksied ensomeer.[4] Dit word in redokstitrasies gebruik.
By verhitting word suurstof vrygestel:
Dit vorm 'n mengsel van die bruin mangaan(IV)oksied (met Mn(IV)) en groen kaliummanganaat (met Mn(VI)).[5]
Verwysings
[wysig | wysig bron]- ↑ 1,0 1,1 1,2 1,3 1,4 1,5 "SDS" (PDF). Fisher. Geargiveer vanaf die oorspronklike (PDF) op 28 November 2023. Besoek op 28 Oktober 2023.
- ↑ "Crystal structure of potassium permanganate". Inorg. Chem. 6 (3): 503–507. 1967. doi:10.1021/ic50049a015.
- ↑ Reginald William James, W. A. Wood (1925). "The crystal structure of barytes, celestine and anglesite". Proceedings of the royal society. 109 (752). doi:10.1098/rspa.1925.0148.
- ↑ E.J. Manson (1947). Schematisch overzicht der chemie. Tjeenk Willink.
- ↑ A.F. Holleman, E.H. Buchner (1947). Leerboek der anorganische chemie.

